På landsbygden ser vi sällan höstackar nu, en syn som ännu var så vanlig på 1960-talet. Vackert blommande ängar kommer jag också ihåg från min barndom. Min mamma gick ut på ängen och plockade in de vackraste sommarbuketter med prästkrage, blåklocka och johannesört. Det var en naturäng som aldrig plöjts eller gödslats med konstgödsel och därför var artrikedomen stor.
Höbärgningen förr i världen skedde oftast på gräsmarker där husdjuren betat under långa tidsperioder. Det startade med att gräset slogs för hand med lie. I solskenet var det ett tungt arbete, för arbetet kunde inte göras i fuktigt väder. Det blev långa dagar. Gårdar som hade häst kunde använda sig av en hästdragen slåttermaskin. Man fick räfsa för hand, ifall man inte hade en hjulräfsa. När höet skulle upp på störar för att torka, då var också kvinnorna med ute på ängen. De fotografier som är bevarade från den här tiden visar ofta mat- och kaffepauser på hö-ängen och det ser närmast romatiskt ut, men själva jobbet var både tungt och svettigt. Efter några veckor kördes höet in i ladan och då var det vanligt att barnen hjälpte till. Ofta fick de sitta uppe i höet, för att hålla kvar höet på lasset.
På den tiden var många av jordbruken små och det mesta sköttes för hand. Traktorer fanns redan, men bara på de större jordbruken, så hästen var den viktigaste dragkraften.
I år har vi satt hö på stör, men vi har haft hjälp av traktorn, som har skött både skärande och räfsande. Men med handkraft har höet lyfts upp på stören. Nu hoppas vi på torra sommardagar!
I det moderna jordbruket finns bara små rester av gamla naturbeten kvar och det har blivit naturskyddsföreningarnas uppgift att försöka bevara den biologiska mångfalden genom att slå hö på de befintliga naturbetesmarker som trots allt finns kvar i odlingslandskapen.
Kristina
